Something good can work

Jag läser så mycket böcker. Jag fullkomlig slukar böcker, det är underbart. Vill läsa alla bra böcker i hela världen, vill ha som ett eget bibliotek hemma där jag kan vraka och välja som jag vill.

Vet inte om det är någon annan som känner som jag men ibland har jag svårt att skilja på om jag läst något eller om jag faktiskt varit med om det själv. Samma sak om jag drömmer något så får jag ofta för mig att det faktiskt har hänt tills jag liksom kommer till det ögonblick då jag måste fundera över situationen och efter mycket om och men fram till att det antingen var en bok eller en dröm och alltså inte är deja vu.
Känner mig som vanligt vilsen på "vad ska jag göra nu" - planet och ännu en gång kommit fram till att det är bara att chansa. Liksom jag hade ingen som helst aning om att jag faktiskt har en skaplig sångröst och att jag skulle älska att gå musikprogrammet och lära mig att inte bara lyssna på musik utan även att känna musik om jag inte fått för mig att jag skulle söka. Bara sådär out of the blue kom jag på det. Och var jag inte livrädd på ansökningsdagen? Jo. Jag kommer ihåg att jag var så fruktansvärt rädd att jag inte kom ihåg att jag sett någon av de som sen blev min klass under hela ansökningsdagen när dom in fact satt i samma rum som mig. Varenda en. Hade jag inte chansat hade jag aldrig hittat den delen av mig själv och nu känner jag att jag vill bara chansa och chansa och chansa.
Men vad är det jag ska chansa på?

paper planes


  • Japanska är numer avslutad i den mening att jag inte har fler lektioner (men tentor det kommer tack vare att jag och Joss vart helt fel ute och missade de två vi skulle haft i tisdags)
  • Körkortet behöver jag hjälp med, liksom teori dubbelvteeff. Det är så tråkigt med teori så jag liksom känner för att strunta i hela grejen. Men det ska jag inte.
  • Jag behöver något att läsa. Det kan vara vad som helst så länge som det inte handlar om andra världskriget eller någon som är sjuk. Känns som alla böcker folk tipsar om är om just det. Var i bokhandeln häromdagen och hon tipsade mig om säkert 10 böcker, alla om antingen andra världskriget, någon som är sjuk eller helt enkelt någon som är sjuk under andra världskriget. Jag är inte intresserad av att gråta när jag läser, det ska vara något jag kan ta vara på utan att känna mig helt skärrad efteråt. Men det verkar vara lite på temat nu att skriva sorgliga självbiografier.
  • Justin Timberlake, var är du?

i bet that you look good on the dancefloor

Du&Jag
Hjärta.

Winter winds

Idag har jag varit på Sahlgrenska sjukhuset för att göra hörseltest och kolla mitt öra som jag haft lock i nu i snart ett helt år. Kan ni tänka er det? Att ha lock för örat i ett helt år, trehundrasextiofem dagar? kan ni det?
Jag har varit hos läkaren exakt elva gånger för mitt öra under det senaste året. Det tog mig nio gånger för att de skulle förstå att jag behövde komma till en specialist. Nio gånger innan dom tog mig på allvar, ska jag vara ärlig tror jag inte dom gjorde det ens då utan gav mig den där remissen bara för att få slippa mig. Så vart jag på Sahlgrenska i somras och då skickade dom hem mig för dom "glömt" säga att jag skulle sluta med medicinen jag fått innan dess och gav mig en tid nu i oktober. Det var liksom som dom inte brydde sig om att jag faktiskt har ont av detta.
Idag tänkte jag att nu får det vara nog, idag ska ni berätta för mig vad det är för fel på mitt öra. Idag ska vara sista dagen som jag måste ha öronproppar när jag åker buss, idag ska vara sista gången jag måste be min älskling sänka ner tv:n jättelågt, idag ska vara sista gången som jag måste säga nej ifall någon frågar mig ifall jag vill med ut.
Det skulle varit sista gången.
Vet ni hur förnedrande det känns att som nittonåring behöva ha med sig sin mamma in till doktorn för att bli tagen på allvar?
Vet ni hur förnedrande det känns att som nittonåring behöva ha med sig sin mamma in till doktorn för att bli tagen på allvar och sen inte bli det iallafall?
Tydligen så ska jag gå med lock för örat och ta min näsmedicin fast jag får ont i halsen av den och vara nöjd med det för jag har väldigt fin hörsel och inte fören jag blir jättesjuk så vill man ta sig en ordentlig titt. Ska man alltså behöva gå och önska att man ska bli sjuk för att få lite hjälp?

Hang with me

Varje gång någon läser min blogg (vilket vill säga inte så ofta) så vill jag att ni som vet hur jag ser ut, ni ska tänka på mig och hur jag ser ut när jag verkligen funderar. Om ni tänker efter så kan ni nog se mig i erat huvud och hur jag ser ut när jag tänker på något riktigt mycket. Ni som inte vet hur jag ser ut, tänk rödhårig, grönögd, knäna upp under hakan, fötterna i kors och fundersam. Jag tror ni kan få fram någon sorts bild iallafall. Denna bild i erat huvud är då jag.

Vill att alla ska se detta framför sig nu när ni läser resten. Ingen aning om varför men gör det bara.

Jag är så himlans väldigt trött på att inte veta vad jag vill bli nu när jag ska börja bli stor. Har förklarat innan att jag varken känner mig eller tycker jag ser ut som mina nitton år. Det har varit nitton fina år, nästan hela tiden iallafall. Och då funderar jag, är det därför jag inte ser äldre ut? man brukar ju säga "Hon ser ut som sju svåra år" alltså att hon ser sliten ut, kanske lite äldre än hon faktiskt är.

Jag har inte haft något svårt ÅR, än mindre SJU svåra år. Månader möjligtvis. Är det då så att inga svåra år ger ingen större förändring i åldrandet? Jag fattar ju självfallet att det inte är så men... Jag funderar så ofta på vad jag vill bli som jag sa innan och jag ändrar mig hela tiden. Tänker ibland att jag skulle vilja bli en konsthistoria lärare, undrar vilken typ av lärare jag skulle vilja vara då. Den som tycker att alla i klassen måste svara på frågor även om man märker att vissa kanske är osäkra och helst inte vill eller om jag låter vissa slippa för att jag vet att då kan dom känna sig säkra på min lektion och jag ler åt just dom efter lektionen och det får dom att tycka om mig. Eller ska jag vara sträng och ge avdrag på proven ifall dom skriver fel på någonfråga och sen vägra ta disskuionen efteråt? Vara världens snällaste mot alla men säga ifrån ordentligt om någon bråkar med mig? Skulle jag vara rolig? Kanske. Skulle jag ge massor med läxor? Nej jag tror inte det. Skulle jag visa milslånga powerpoint? Kanske. Skulle dom tycka det var kul att komma på min lektion? Jag hoppas det. Skulle dom tycka om mig? Jag vet inte.

Ibland tänker jag att jag minsann vill starta ett internetföretag om säljer fina kläder och att alla vill handla på min hemsida. Skulle jag höja priset på kläderna om sidan blev jättepopulär? Nä.
Vad för sorts kläder skulle det vara, liksom söta gulliga kläder eller vill jag ha någon bisarr blandning som typ söta kläder blandade med ulltofflor? Bara gubbkäppar och BH:ar?
Jag skulle nog göra designen på hemsidan helt själv iallafall och lämna ett telefonnummer där man kan ringa och ställa frågor om kläderna och på det nummret skulle jag svara aldeles själv för att visa att jag bryr mig om mina kunder och att jag uppskattar att dom valt att handla just på min hemsida.

Oftast så tänker jag att ikväll ska jag skriva världens bästa låt som någonsin gjorts och alla kommer att älska den och jag kommer att bli jättestor, och vips så har jag gått ifrån lilla Kajsa till välkända stora awesome Kajsa. Bara sådär. Och jag skulle säga som alla "jag vill ha ett privatliv också, så jag pratar inte om det med er i pressen" och jag skulle köpa grejer till alla jag tycker om och jag skulle ge bort en massa till välgörenhet. För det är det jag undrar mest, vad ska jag med alla pengarna till? Egentligen inget att fundera över eftersom jag nu inte har skrivit världens bästa låt och inte har någon större summa pengar. Men jag skulle vilja skriva världens bästa låt.

Nu när jag tänker efter behöver det inte ens vara världens bästa. Jag nöjer mig om bara några tycker om den.

För att prata om något annat så har jag klippt mig igen, yes jag tog av en bit till. Vet inte när min rädsla för frisörer släppte men jag tror att minuten då man börjar slappna av och läsa en tidning istället för att titta hur hon klipper dig det är då du är redo för att klippa den där extra biten. Jag har väl inte klippt den extra biten än men jag är på god väg.

Hoppas jag inte chickar ur.


gubben i lådan

Tycker jag förstår mycket japanska bara för att ha pluggat det i tre veckor. Alla andra i gruppen ligger alltid fem steg före men jag är nöjd för jag fattar mer än vad jag trodde. Kommer nog aldrig komma ikapp dock. Mer vem bryr sig, jag är nöjd med mig själv.

Hösten har kommit som om någon slagit på den med en knapp. Det har blivit så kallt så fort, ena dagen sommarjacka och ballerinaskor nästa vinterjacka och kängor. Vad är det som händer? Gillar hur alla går loss och släpper låtar och skivor som om dom hållt kreativiteten inom sig sen dom föddes och bara väntat på just det här. Det är så det känns i allting jag hör. Förstår mig på allting jag tar mig för att leta upp och lyssna på, det är helt sjukt det är som att ett ljus gått upp för mig på någotvis. Jag fattar inte ens själv och jag vill bara ha mer. Mer piano, mer sång, mer trummor, mer texter, mer gitarr, mer av musiken.

Hammra in den bara.

RSS 2.0