1 Juni, 2010

Jag tar studenten om två dagar. Det är spännande, roligt, fantastiskt, skrämmande och sorgligt. Det är självklart att jag ska inse nu hur mycket jag kommer att sakna mina fina kamrater och det är inte bara jag, man känner att vi alla gjort det nu. Jag finner detta väldigt speciellt då alla grät då de slutade nian, jag gjorde inte det. Men nu har jag plötsligt upplevt hur det känns att vara en klass som är mer än bara en klass där man är ytligt kompisar med de flesta. Dom är mina vänner och att behöva gå vidare utan dom är något jag inte vet hur man gör, jamenar tre år är en väldigt lång tid. Men vi klarar det mina vänner, så länge som vi kommer ihåg varann.

Jag har inte haft några stora planer på vad jag ska göra men jag vet att jag måste göra något stort, jag måste kunna peka finger åt dom som säger att de tror på mig men som jag vet inte gör det, de som gav mig ett VG när jag vet att jag skulle ha ett MVG. Det finns inget kanske, jag måste. Det kan bli spännande och jag tror det kommer bli väldigt svårt men jag måste göra det. Frågan är bara vad.

Just nu bara njuter jag av tanken att vi fortfarande är tillsammans allihop och att jag vet att de som verkligen är mina vänner, dom kommer jag ha kvar. Vi har en fältsfatett, en bal och en student kvar. Sen börjar det.

RSS 2.0