a reminder

Det töar och sen fryser det på. Sen töar det igen och min näsa blir snuvig. Hänger inte riktigt med i tö-svängarna. Är glad att jag har min prins under mitt täcke varje natt, hans famn är det varmaste jag någonsin känt. Åh kära ni, vad jag skulle vilja att alla skulle kunna förstå hur det känns att ha en famn att tillhöra, en famn att kunna kalla sin egen.

Jag har varit sjuk nu nästan hela veckan, mitt immunförsvar vill aldrig bli starkt nog. Jag har en stark tro på mina val när det gäller vad jag äter och allting angående det men jag börjar tveka på om jag verkligen gör rätt för mig själv när jag alltid går runt och känner mig halvbra i kroppen. Om det är värt att sätta min egen hälsa på spel såhär som jag gjort nu i fem år, om jag faktiskt kanske skadar mig själv mer än vad jag förstår. Det känns som att det är för mycket som händer nu för att jag ska kunna missa det utan att ångra mig när jag blir äldre. Jag är rädd att jag kommer sitta där med en filt runt mig och en tekopp i handen och undra hur mitt sista skolår var egentligen dom där veckorna jag var borta, när jag låg hemma. Antagligen ingenting viktigt men kanske ändå någonting jag skulle komma ihåg.

Ikväll ska min prins och våra vänner ut och jag kan inte följa med pga. att mina bihålor och egentligen så får jag inte träffa någon för damen i huset tycker jag ska ta det lungt men favorit Joss kommer hit ikväll för att pigga upp mig iallafall. Det ser jag mycket fram emot, dessutom så kommer prinsen och pojkarna hit och sover inatt. Det är fint.


Uppdatering!

Min kära vän Cilla tyckte att jag uppdaterar dåligt och att hon vill att jag ska uppdatera oftare. Så jag tänkte att här kommer en stor.

Jag sov för första gången på nästan en månad utan min prins inatt, jag vände och vred mig tills det blev ljust ute. Det kändes dåligt, jag vaknade säkert tio gånger. Jag trodde det stod någon i rummet, jag drömde konstiga saker.

Man vänjer sig så fort vid att ha sin prins bredvid sig varje natt.

Jag läste i Sosyfringes blogg om att hon läst i en annons i min blogg att allting är möjligt och det är något som har gått upp för mig de senaste veckorna också. Detta har gjort att jag fått ganska mycket klarhet om vad jag vill göra efter skolan men det som känns jobbigt är att berätta för folk. Det känns som dom tänker skratta mig i ansiktet. Jag tror dom kommer göra det, det är så det är. Men jag tänker berätta för er, då jag slipper se er i ögonen och se eran reaktion att jag vill lära folk saker. Jag vill lära människor musik och att känna samma kärlek till den som jag gör.

När jag gick i högstadiet och vi hade musik på schemat så var det som jag såg framemot mest på hela veckan, detta trots att min lärare inte visste riktigt vad hon höll på med och ständigt skyllde sin dåliga sångröst på att hon hade ont i halsen. Detta i tre års tid. Det kan inte ha varit lätt att ha ont i halsen så länge. Dom gav inte heller alla samma chans till att tycka om musiken. Dom som inte var intresserade brydde dom sig helt enkelt inte om istället för att försöka få deras uppmärksamhet, jamenar dom som tyckte om det lyssnade redan, så varför försökte dom inte få 30 intresserade istället för att prata inför tio medans resten tittade ut genom fönstren?

Det är detta jag vill göra, jag vill få alla att förstå musiken och vilja lära sig att spela den. Jag vill att fler ska vilja bli musiker och vilja lyckas i en branch där man till en del behöver talang men mest behöver en otrolig tro på sig själv. Ingen annan.

Anledningen till att jag vill göra detta är för att jag inte har den tron på mig själv, självklart vill jag lyckas i musikbranchen men känner samtidigt att jag saknar vissa delar för att kunna. Vissa dagar tror jag mig, andra inte. Däremot vet jag att de finns dom som har den tron på mig, det gör mig lycklig och gör att jag kommit en bit på vägen.

The imaginarum of Doctor Parnassus

The imaginarum of doctor...



Det var vackert, sorgligt och väldigt väldigt vemodigt när jag bevittnade min favorits allra allra sista film. Jag trodde faktiskt jag skulle lyckas hålla minen och jag tror det gick ganska bra med jag tror nog att Emil hörde mig hur jag småsnyftade när jag förstod att sista scenen där han medverkade var över. Hela filmen var magisk och obehaglig och underlig på ett underbart sätt, precis så som det ska vara när film är bra på riktigt.

RSS 2.0