SUiCiDE SEASON 2 - i would do anything to bring him back to you, cause if you got him back i would get back the friend that i once knew.

Jag saknar storebror min om dagarna och tio hela månader till känns som en hel evighet då en vecka redan känns som ett år. Jag måste pull myself together för jag går mest och säger ingenting nu för tiden, jag har inte en aning varför. Jag är bara något så otroligt trött på mig själv.

Dessutom är jag irriterad bortom alla gränser då jag inte får tag i texten till Suicide season.
jag vill läsa något vackert.


SUiCiDE SEASON 1 - Diamonds aren't forever.

Jag väntar mail ifrån Japan, jag väntar väntar väntar och det har börjat regna här.

Idag har jag ätit surt godis tills det började blöda på tungan och jag grät och trodde aldrig det skulle ta slut till en låt av de bästa bandet som någonsin vandrat på denna jord och som jag väntat.

Suicide season är här, den har börjat.

vi två, 17 år.

Det är något fel på denhär hösten, det är sol hela tiden. Det är varmt. Allt som en höst inte ska vara men vet ni? jag tycker om det, om ens bara i smyg. I skolan idag stannade jag kvar efter att vi slutat och höll David sällskap i bildsalen, jag pärlade små armband medans han målade av mig i grönt, lila och gult. Förutom en lite för rund näsa så var den jättesöt fast han var såklart inte nöjd och ville slänga, men gjorde inte det.

När jag gick hem träffade jag ett gammalt par som frågade om vägen till secondhand, dom var så söta. Damen pratade på om vart dom hade varit och så sa hon att hon tyckte jag var söt med mitt sockerhår och ska jag vara ärlig fattade jag inte riktigt vad hon menade med det. Men jag tar det som något bra, socker kan ju aldrig vara fel. Imorgon ska jag och se Håkan för tredje gången i år och jag blir helt varm av att tänka på det. Och med Håkan i ryggen och sockerhår har luften blivit lättare, och vet ni? jag tror jag gillar det.


ska jag bita mig i tungan, tills min tröja rinner i rött?

Det finns låtar, som alltid kommer vara några av dom finaste i världen. Inte för att dom är genialiska på det musikaliska planet utan för att dom är precis så som man själv tänkt så många gånger att undra hur jag ska få ur mig det där på papper för att få folk att förstå vad jag menar. Så helt plötsligt så bara hör man det och så är det som om det är det mest självklara att det skulle beskrivas precis sådär. Jag vill skriva sådant, jag vill att folk ska känna att shit, det var ju precis det där jag tänkte.

Nu har jag kommit off subject som så många andra gånger för det jag egentligen ville få fram var att mycket blir så klychigt när man skriver det själv, men när någon annan gör det tänker man kanske inte alls på det. Det beror kanske också på vem det är som skriver det men en av dom finaste låtarna jag vet, den är precis sån. Hade jag skrivit den hade jag antagligen tänkt nu att gud, är jag den töntigaste människan i hela världen?

Nu var inte fallet så, och när jag hör den så kommer jag ihåg då jag var tretton, brunhårig, blyg och ville inget hellre än att synas. Ändå gjorde jag inte det. Jag kommer ihåg när jag åkte längst med en lång grusväg och solen sken och det var svinkallt, det kom rök när man andades. Jag var fjorton och fortfarande brunhårig. Jag nynnade och gick i solen långt söder om den stora staden och ibland när jag tänker på denhär låten kan fortfarande känna hur det luktade av äppelpaj där i oktober kylan.

Until the day I die, I'll spill my heart for you, for you. Until the day I die, I'll spill my heart for you. As years go by I race the clock with you, but if you died right now you know that I'd die too, I'd die too. You remind me of the times when I knew who I was but still the second hand will catch us, like it always does. Well make the same mistakes I'll take the fall for you, I hope you need this now cuz I know I still do. Until the day I die I'll spill my heart for you, until the day I die I'll spill my heart for you, for you.

Bil undervatten, regn och denna är dom finaste jag vet.

It's not what it seems, but it is. Timothy where have you been, she cried in the kitchen to let you go.

Det känns lite som om vi sitter fast, gör samma sak vecka efter vecka och säger samma saker varje dag. Jag tror nog jag brukar vara ganska nöjd med det och så kommer det till en punkt då jag vill ha något mer och på någotvis har jag alltid fått det. Det har alltid blivit så bra. Ni vet jag vill att någonting ska hända nu, alltså verkligen NU och jag vill att det ska vara bra och jag vill att jag ska kunna känna hur bra det är och hur hösten ännu en gång lever upp till sitt rykte, fortfarande förtjänar min respekt. Att jag ska känna att jag har ett Hösthjärta som kanske aldrig vara varmare eller kallare än såhär och att jag har det precis innanför bröstkorgen, alltid. 

På onsdag åker storebror ifrån mig och jag vet redan nu att jag kommer sakna honom så jag tror jag ska dö, jag känner det. Det kommer bli ett långt år. Han kommer antagligen ha the time of his life och jag vet ingen som förtjänar det bättre än min bror, det kommer bli tomt här utan honom.

Vädret visar mig ingen sympati alls, varför regnar det inte?

It's not your fault, you feel ok. I never listened to a word you never said, I never listned to a word you never said. So raise your hand up high, and let this rain pour on

Funeral for a friendVarför är det ingen som vill visa både mig och dessa fina herrar lite kärlek och följa med mig och se dom i november? vavava?














Det är något fel på er.

Ingen mer dramatik.

Sahlgrenska sjukhuset, jag hade aldrig varit där innan idag. Jag&mor min åkte buss och spårvagn i stora staden då jag fått tillsägelse av min före detta sånglärare att kolla upp om jag har något fel på stämbanden. Jag visste att Sahlgrenska skulle vara stort och allt såntdär men det var fyra stora byggnader av bara korridorer och väggmålningar, jag&mamma fick fråga fyra personer innan vi fick veta att halsmottagningen var i det "gröna" huset som föresten var rött. Dom olika husen kallades olika färger och vi var borttappade i det blå. Efter fem minuter i väntrummet och ytterligare fem minuter med en kamera i halsen fick jag höra att det  inte var något fel på mina stämband och att jag kunde åka hem. Min före detta sånglärare hade fel, som med mycket annat.

Efter två spårvagnar med små människor fikade vi och jag förälskade mig i en kofta som imorgon infinner sig i min garderob då jag la undan den tills dess.

När jag kom hem började jag på min svenska uppgift som ska vara inlämnad imorgon, en modern tolkning av liknelsen om den förlorade sonen som Jesus haspat ur sig några år efter att han blivit känd. Det gick väldigt fint, och det blev väldigt bra. Jag tror nog till och med att Jesus skulle varit nöjd om han läst den.

SHINE ON



När jag var tretton år, brunhårig och fnissig var jag kär i denna man.
jag kan förstå varför, jag hade bra smak redan då.

505

I'm going back to 505,
If it's a 7 hour flight or a 45 minute drive.

but i crumble completely when you cry.

Markusevangeliet 1:9 "Den här stan är ägnad dig. Alla gator hånar mig."

Jag gick ut och gick i höstkvällen, fyrtiofem hela minuter blev det. Jag hade hoppats på mer, det finns inget mer frustrerande än kvällar som den här. Ni vet då man inte orkar någonting och så känner man sig bara ensam fast det kanske är massor med folk omkring. Det kan liksom inte hjälpas. Ikväll är jag hopplös.


Promenaden var fin, jovisst men vad finns kvar att se i en stad där man bott i sjutton hela år en lördagskväll då det mesta känns ganska snett? Jag visste inte vart jag skulle gå för ingenstans var dit jag ville komma och jag kände att staden blir nog inte mindre än vad den är just precis nu. Jag behöver en större stad.


Markusevangeliet 1:6

"Om du är rädd sluta med det om du är bränd o rädd, lägg av med det. Lita på mig börja med det, lita på mig. Testa det."

Idag har jag färgat om mitt hår och det känns i hårbottnen, jag har fått höra ett flertal gånger att det kan inte vara bra för hjärnan det där. Jag vet inte alls, men det blir ju så fint. När jag kom hem kom Bää hit och hon gav mig den gulligaste födelsedagspresenten i historien. Jag fick en ljusrosa tuggummi maskin, och ett kort med en gris som var så söt så så söt. Hon är bäst i världen.

Demon days / Demon dagar

Jag åkte buss ifrån stora staden idag och emellan alla fjortonåriga pojkar och flickor i gråa mjukisbyxor så försvann jag. Mest för att jag inte ville lyssna på hur många gånger de ramlat med moppen, och hur mycket de drack i helgen. Enough said eller vad tycker ni?


Såklart regnade det och jag satt och funderade med huvudet i ett rus av hösten, för det har verkligen blåst och varit kyligt hela dagen. Jag tycker om det, och jag kan inte låta bli att tänka på allting man inte hade tid att tänka på under sommaren. Man hör ju så mycket om den, sommaren alltså och ja den är alltid speciell. Alla somrar är olika och har sin charm och det händer alltid en massa roligt och sådär, men det sägs nästan aldrig någonting som man kommer ihåg när den väl är slut. Jag kan räkna dom där gångerna på en hand, det är helt sant. Jag menar inte som att säga att man tycker om någon eller sådär. Jag menar saker man tycker låter fina i sig, kanske är dom ärliga eller helt oväntade och spontana, och kanske är det just därför som man vet att man aldrig glömmer dom.


En höst för många år sen så pratade Jag och en för mig då ganska okänd person om ett band vi tyckte om, eller i alla fall en låt och vi pratade om väder och regn. Så helt out of the blue säger människan som numera är en av mina bästa vänner något, som var så rakt ifrån hjärtat att jag svär på att jag kunde se vener uppmed väggarna.     


"Ifrån det att jag hörde den första gången så lyssnade jag på den en hel dag igenom och det regnade hela tiden. Sen på kvällen så bara det slutade helt plötsligt och det var nog därför. Eller ja...kanske inte, men du vet."


ser ni dom?


Too bright to see, too loud to hear.



Jag hoppas ni får samma känsla som jag när ni hör den,
How can we still get home?

Jag önskar att när jag sa två bitar socker, så skulle du veta att jag egentligen menade tre.

Jag vaknade mindre varm i en som vanligt regnig stad, några kakor fanns inte. Näsan har varit täppt i snart en vecka men jag tror nog att doften av dom fanns där ändå. Jag smsade till min kära vän Jook och undrade när han skulle ta sig tiden att komma bort och hälsa på mig, Mr Lund som inte var vaken svarade att han skulle komma så snart som han kommit upp ur sängen.


Han kom vid fyra, jag tror nog han glömde bort mig där någonstans emellan alla sängkläder och frukostar men det gjorde absolut ingenting för sen när han väl var här så åt vi kakor och tittade på Askungen. Jag har saknat honom.


Imorgon blir det ingen skola, jag börjar känna mig bättre och jag tror nog febern har gått ner vilket är bra men jag vill inte gå ut än. Bää kommer förbi i alla fall och jag längtar för jag har inte träffat henne på vad som känns som år och dar, egentligen var det nog ungefär en vecka sen jag träffade henne sist. Det är som år för att vara oss. Angående skolan så är det nog bra att jag inte ska dit för det är inte riktigt som det brukar, och jag fattar inte vad det är frågan om.

På tisdag är jag i alla fall tillbaka, myezz.


skeleton you are my friend, but you are made of bones 2

Ni vet sånna människor som man inte känner, men som tror att dom känner dig. Dom som försöker vara trevliga och prata med en och sådär men själv står man och hm:ar och m:ar i vad som känns som en oändlighet och tänker att "varför pratar han egentligen med mig?"


Det är så svårt det där, om det är så att jag tycker att jag inte får tillräckligt med uppmärksamhet eller respons ifrån någon så slutar jag prata med en gång för vet ni, jag tycker det är så pinsamt på något vis. Det bevisar ju att jag inte gjort något vidare intryck och så tänker jag att det är nog ingen jag behöver i alla fall, jag är mycket bättre än sådär. Känner man inte människan så spelar det ju ingen roll vad den tycker om en i alla fall , eller hur?


Är det inte någon jag känner så bryr jag mig oftast inte men när det är en av ens vänner så känns det ganska mycket. Det blir på något sätt svart, det tar helt stopp. Vad ska man säga?


skeleton you are my friend, but you are made of bones

Med febrigt huvud och snorig näsa har jag nu gett mig på att kanal 5. Ja, ni hörde rätt. Dom kan numera finna ett hotmejl ifrån en arg och sjuk Kajsa ifrån kakstaden i sin inkorg. Nä okej hotbrev kanske inte, men ändå.

Det hela började med att jag imorse vaknade med trettionio graders feber och kunde inte somna om, jag bestämde mig för att göra som back in the days då man gick upp tidigt och tittade på tecknade serier på tv. Så när jag sitter där i soffan med mitt bäck och bölja täcke virat omkring mig och väntar på att det ska börja, så finner jag till min stora förvåning att det inte kommer någon tecknad as ball serie alls utan någon lameass amerikansk komedi serie. Wtf?

Jag blev besviken och mejlade, som om dom skulle bry sig.

you know i'm no good

Jag tycker allting är så fint nu, ni vet precis i början av skolan då ingenting egentligen riktigt kommit igång som det ska och man mest glider runt och gör ingenting fast man låtsas som man är upptagen med massor just för att verka lite viktig.

jag var och dansade för första gången nu i höst idag och jag tycker om det så mycket, det är verkligen något speciellt det där. Efter tio år har jag fortfarande inte tröttnat på att cykla ner till danslokalen och gruppen var liten nu i höst. Jag gillar det, det är mysigt på någotvis. På vägen dit idag hände något med cykeln och den vägrade trampa mer, så när jag skulle hem fick jag gå och släpa på den gamla cykeln hela vägen, vilket inte var allt för jobbigt.

Amy WinehouseDet är många som verkar ha ett neutralt humör nu för tiden, liksom man ska aldrig tro att man är bättre än någon annan och man ska inte vara för glad och man ska inte vara för arg osv jag tror ni fattar hur jag menar. Man ska anpassa sig efter alla andra, som i sin tur också anpassar sig och det är så typiskt det där, vi är nästan för svenska för vårat eget bästa. Och har ni tänkt på hur det bara verkar vara vi som är sådana?

Är man arg så tycker jag att man ska visa det, är man glad så ska man visa det också, jag tror vi hade sluppit många missförstånd på så sätt. Jag tycker till exempel så mycket är så fint, det är små små saker som får mig att le och jag tror folk kan tycka att jag tänker för mycket på detaljer runt omkring. Men jag vill ju att folk ska förstå vad jag menar, även fast det inte alltid blir så. Det behövs liksom inte femhundrafemtiofem komplimanger och klappar på axeln för att jag ska klara mig, det räcker med någon förstår mig, några gula löv och en miss Winehouse som sällskap på vägen. För jag vet att finna charm i en trasig kakstad kan vara svårt ibland, men det går om man försöker.


RSS 2.0