anyone can dig a hole but it takes a real man to call it home.

At the end of it all
we will be sold for parts.

jag är trött på mig själv och typ alla andra så jag har ingen lust längre, jag ska inte skriva mer här.

Det är nu det slutar.

New moon / Eclipse nästa.

Helgen har varit mycket fin, jag har varit med min prins, tittat på film och vräkt i mig onyttigheter med Bää och sen har jag läst. Nu behöver jag pengar så jag kan införskaffa den tredje boken i serien och läsa mig igenom tiden några dagar till.


Jag och mina homegirlzz var och såg twilight i fredags och jag är tagen,

De stod längst upp i ett träd Hon&Han och musiken blev högre och dom blev mindre på bioduken och man såg att de höll sig i de tjockaste grenarna för det blåste som mest och dom pratade om något, och man hörde inte vad. Deras munnar rörde sig, han log och jag ville så gärna höra vad dom sa men musiken dränkte det. Precis så som det var meningen att det skulle vara och antagligen sa dom ingenting av värde men jag vill ändå veta. Det låter kanske löjligt men det är en sån konstig kärlek dom två emellan, man kan se banden. Man kan se namnen i deras hjärtan trots att både tröja och jacka är på och man ser i ögonen, precis det man sett framför sig när man läst. Varenda litet ord var på duken framför mig i två timmar och en minut, insane.


Stupid lamb / dumt lamm.

TwillightDet är inte kallt här längre, det regnar mer nu än vad det gjort på väldigt länge. I regnet har jag förälskat mig i en bok och alla dess karatktärer och trots att jag läst klart den så finns det femtusenåttrahundraåttio sidor med deras namn på kvar. Kanske inte men bra nära och välbefinnandet och välbehaget jag känner är oändligt. Speciellt nu när prinsen min sitter här bredvid.

På fredags ska vi på premiären och jag bubblar över av förväntan.










(kvalitén på bilden ska ju inte ha en stjärna i kanten här på bloggen iallafall)

This years most open heartbreak

Det blev ingen Recovery men dom log, skrattade, sjöng och visade att dom inte gjort någonting av det här förut. Dom spelade inte  (som Billy talent) på rutin och om dom nu gjorde det så lyckades dom lura mig och antagligen resten av publiken också. Allt jag såg var på riktigt. Det var bättre än vad Recovery någonsin kunnat vara och dom la till låtar i spellistan för att vi bad om det. Magiska män ifrån Wales, tack.

Jag mailar till Japan, bilder, blickar och hjärtan. Saker jag vet att storebror förstår. Att inte ha honom hemma tar. Jag har ingen här som vet precis som storebror gör.

Recovery. tretton/elva/nollåtta.

Saker går fel hela tiden, jag klämde för mindre än två minuter sen min mage i min mobil, det började blöda och jag fattade inte vad som hände. Då tänker ni säkert att hur kan man klämma magen i en mobil och jag vet inte. Jag har inte en fucking clue. Eller igår när jag gick hem ifrån skolan med händerna i fickorna i ösregnet. Jag lekte med nycklarna i jackfickan och precis när jag tittar upp och ska gå över vägen kommer en stor lastbil och skvätter vatten sky-high över mig.

Klockan är kvart över fem och jag har bara plattat mitt hår för jag har sovit hela dagen, h.e.l.a. d.a.g e.n. Jag har försökt ominstallera min dator men helt utan resultat och saker bara tappas ur händerna på mig. Jag går inte att nå på min mobil OK för jag känner inte att jag vill. Det är inte jag som ändras det är alla andra och jag menar inte att klaga och det tycker jag inte heller att jag gör. Jag vill bara berätta. ok.

ikväll ska jag och Oskar titta på Funeral for a friend,
jag hoppas på Recovery, annars blir jag besviken.


Dancing hoes and stagnance. okay.

Det är som att dom går och håller andan. Vad är det alla väntar på?

Do i look like a man with a plan?

Vi hade prov idag på kultur och idé historian och det gick så bra att jag kände mig nöjd som aldrig förr efter. Jag blandade inte ihop ett enda joniskt kapitäl med något doriskt eller någonting jag bara fixade allting. Det kändes sjukt, lika sjukt som att kylan kommit som om någon tryckt på en knapp. Det har gått så fort, det har blivit november.

Jag gick i en lysande blå pöl idag när jag gick ifrån skolan för jag tänkte att den nog var radioaktiv men kom på senare att det nog bara var bensin eller olja men kände mig ganska fräck ändå. Man vet ju inte, eller hur? 

Jag har horn i pannan som bara växer sig ännu större och jag väntar på snön. Jag får mail ifrån Japan och mitt hjärta hoppar lite varje gång och jag förstår verkligen inte riktigt varför det är så mycket prat om hur hemsk hösten är, när den inte är särskillt hemsk alls. Bara kall, som vanligt. Jag tror lite att folk glömmer ibland att tiden går fort och hur den har förmågan att bara försvinna utan att man märker det. Jag menar det känns som det var sommar här för inte mindre än några veckor sen men det var flera månader sen nu som vi var ute och åkte i Gustafs båt och sicksackade mellan alla maneter när vi badade. Jag vet inte varför hösten är så illa omtyckt men det spelar egentligen ingen roll. Snart kommer dom undra vart vintern tog vägen för sommaren är nog snart här igen.

Grapevine fires

grapevine fireWe bought some wine and some paper cups
Near your daughters school when we picked her up
And drove to a cemetery on a hill
On a hill

And we watched the plumes paint the sky gray
But she laughed and danced through the field of graves
And there I knew it would be alright
That everything would be alright

And the news reports on the radio
Said it was getting worse
As the ocean air fanned the flames
But I couldn't think
Of anywhere I would have rather been
To watch it all burn away.

den är något som ingen annan skrivit innan,
jag älskar det.
Det snöar inte här, det regnar inte ens.

So hey now, maybe we're just being stupid

Under denna vecka som ur somliga munnar formats till höstlov har femhundrasjutton världshav runnit ur mina ögon, världen har krympt ytterligare en liten bit i gröna ögon och jag har inte sovit ens hälften så mycket som jag planerat. Jag känner inte ens minsta lilla för att gå tillbaka till glas skolan än för jag har inte fått något lov. Jag vill inte komma tillbaka och behöva leva i äkta estetanda och smila tills man tror man ska spy vilket alla andra verkar älska att göra. jag vill inte.

jag kan inte sova för John Blund kommer inte.
han har kanske glömt mig.

RSS 2.0